Åsa Öhnell – barnboksförfattare

En journalist ringde upp för någon vecka sedan:

– Har du tid att prata?
– Öh? Visst …
– Varför skrev du boken?
– Äum … Öh …
– Vad vill du egentligen säga med din bok?
– Ja, det är ju liksom en barnbok … För barn.
– Vad har den för budskap?
– Budskap?
– Handlar det om dig själv?
– Nä … Öh …

Ungefär så kändes det. Riktigt så illa var det förstås inte. När jag fick reda på att min första bok blivit antagen av ett förlag tyckte jag att just det där var värst. Att behöva synas. Att svara på frågor, kanske till och med att ifrågasättas. Att få recensioner som kanske inte skulle vara bra. Att stå och signera böcker.

Man vänjer sig. Det var inte så jobbigt som jag trodde. Jag tycker till och med att det är ganska kul numera. Kanske är jag mer orolig för att inte alls bli recenserad än för dåliga recensioner. Samtidigt är jag väldigt glad att jag inte heter Läckberg eller Marklund. Att vara barnboksförfattare har sina fördelar. Även de mest framgångsrika är relativt anonyma och ointressanta för veckopressen.

Resultatet av intervjun?

En artikel i Lommabladet.

Hela artikeln finns att läsa här