Spänning och feelgood!

 

Sedan jag kom hem från Österlen har jag gjort … alldeles för lite. Jag blev nämligen sjuk. Bara en vanlig förkylning, men ändå inte så bara. Jag har aldrig förr varit så sjuk av en förkylning. Feber och frossa, sängliggande, te med honung, ja ni fattar. Trots att det har gått ett bra tag är jag fortfarande inte helt återställd. Lock för öronen och extremt trött. Lite typiskt när jag precis hade kommit igång med allt så bra, men det är bara att ta nya tag, och det är precis vad jag gör.

På måndag och tisdag nästa vecka blir det biblioteksbesök med skrivarverkstad av olika slag på Kinnas, Sätilas och Bollebygds bibliotek. Just nu håller jag på att förbereda dessa workshops. Tydligen blir det väldigt många deltagare (ca 50 på ett av biblioteken).

Efter midsommar blir det workshop i Ulricehamn.

Dessutom håller jag på med korrektur av inlagan till en bilderbok som kommer i höst, Gangsterälgarna. Mer info om den kommer så småningom.

Jag fick ett glädjande mail om att ytterligare en av mina böcker blir talbok, nämligen Voodookvinnans hemlighet. Dessutom kommer alla mina Klarabelladeckare att bli ljudböcker framöver. Nu undrar ni kanske vad skillnaden är mellan en talbok och en ljudbok? Jo, en talbok är endast till för personer med läsnedsättning, exempelvis med synnedsättning. Det är  MTM (Myndigheten för tillgängliga medier) som gör dessa böcker tillgängliga vid efterfrågan. Mer info finns på www.legimus.se. En ljudbok finns att köpa eller låna för vem som helst och finns även på exempelvis Storytel, Nextory och BookBeat.

Vill du veta mer om mina workshops på Kinna och Sätila bibliotek? Klicka här!

Vill du veta mer om mina workshops på Bollebygds bibliotek? Klicka här!

Vill du veta mer om min deckarworkshop på Ulricehamns bibliotek? Klicka här!

 

Jag har haft idétorka ett tag. Eller rättare sagt, jag har inte riktigt känt lust att börja på de idéer jag haft. För mycket stress under alltför lång tid är antagligen orsaken. Nu är terminens sista författarbesök inom skolan gjorda och jag har varit på ute vift de senaste tio dagarna.

Först var jag med på Författarförbundets årsstämma i Malmö. Stämman inleddes med en stämmofest redan på fredagen. Fast i själva verket inleddes den för min del med mingel tillsammans med BULT, det vill säga Författarförbundets barn- och ungdomssektion. Därefter var det middag på Moriska paviljongen i Folkets Park.

Inne i Moriska paviljongen, Malmö

Det var riktigt trevligt att umgås med författarkolleger, både sådana jag känner sedan tidigare och nya bekantskaper. Efter stämmofesten blev det återgång till hotellet och vila. Dagen därpå var det nämligen dags för årsstämman på Sankt Gertrud konferens i ett av Malmös gamla kvarter.

Några dagar efter Författarförbundets årsstämma gav jag mig av på skrivarretreat på Österlen. Detta var andra gången jag besökte huset i Raskarum utanför Sankt Olof. Att få åka bort ett tag och bara ägna sig åt att skriva och hämta näring för kropp och själ kan jag verkligen rekommendera. Även om inte hela dagarna ägnades åt tangentbordet – det blev långa promenader, utflykter och, en och annan joggingtur samt ett och annat glas bubbel – blev det som en rensning i hjärnan. Jag kom igång med två nya projekt och, framför allt, jag fann ny inspiration.

Mycket av författaryrket handlar om att nöta kontorsstol, men någonstans måste det finnas ett uns av inspiration för att man ska orka. Ett tag kändes det som om jag tappat den, men den är tillbaka. Från idétorka till idéregn. Nu gäller det att hinna skriva riktigt mycket innan det är dags för sommarens biblioteksbesök.

Terminen börjar gå mot sitt slut. Ett par författarbesök på skolor återstår för min del, sedan blir det en del biblioteksbesök i juni. Innan dess hinner jag även med en veckas skrivarretreat på Österlen. Jag ser fram emot den. Har haft lite skrivkramp ett tag. Tiden har funnits, likaså idéerna, men det har av olika anledningar varit svårt att komma igång. Förhoppningsvis kommer inspirationen tillbaka på Österlen.

Har jag några nya böcker på gång? Den frågan får jag varje gång jag är ute och träffar elever. Jo, två böcker kommer förhoppningsvis i höst. Det är dock inga deckare utan två bilderböcker, en för riktigt små, en för de lite äldre. Mer än så vill jag inte säga än, men mer information kommer så småningom.

Till dess får jag glädjas åt två fina recensioner på bloggen Autumnleaf. Om Polkagrisrånarens hemlighet står det följande:

Spännande och bra bok. Korta kapitel som gör av den passar utmärkt som både högläsningsbok likväl som för egen läsning. Boken har ett bra driv som hela tiden för boken framåt. Betyg: 4 av 5 

Läs mer här!

Om Supernova – Glassväder och tre borttappade hundar står det så här:

Boken riktar sig mot 6-9 åringar men Julia 5 1/2 år hängde med utan problem och fann boken riktigt spännande. Det var en mysig högläsningsbok och den var lättläst och fångade läsaren med sin spänning. Betyg: 5 av 5

Läs mer här!

10 misstag vi gör

Nej, det här ska inte handla om mina misstag som författare, även om jag har gjort en hel del sådana (minst tio). Det ska handla om boken 10 misstag författare gör av Kristina Svensson, Kim Kimselius och Lennart Guldbrandsson.

Innan min första bok kom ut läste jag ett flertal skrivhandböcker. Tyvärr hinner jag inte göra det lika ofta längre. Men ibland. För mig fungerar de mest och bäst som inspiration, även om jag fortfarande hittar matnyttiga tips i dem. Så även i denna bok. Författartrion har en lång erfarenhet av att skriva, ge ut böcker och hjälpa andra i deras bokutgivning. I 10 misstag författare gör delar de med sig av sina personliga tips både vad gäller själva skrivandet, produktionen och marknadsföringen.

Boken passar för den som är ganska ny i sitt skrivande men kanske hunnit skicka något manus till förlag. Vissa av misstagen är de flesta säkert redan fullt medvetna om, men måste ändå kämpa hårt med. Exempelvis ”är rädd för kritik”. Å ena sidan vill man ju få hjälp att förbättra sitt manus, å andra sidan är det så förbenat svårt att inte få taggarna utåt när någon kommer med negativa påpekanden om ens bebis. Ett annat sådant misstag är att slösa tid på facebookdiskussioner som aldrig leder någon vart. Självklart dumt, men svårt att låta bli.

Många andra misstag i boken utgör bra och tänkvärda tips om exempelvis berättarstrukturen, karaktärerna och redigeringsarbetet.

Författartrion hade ett seminarium om innehållet i boken under bokmässan i höstas (2016), men tyvärr hann jag inte gå på det. Däremot har jag träffat var och en av föfattarna i andra sammanhang. Alla tre är vana föreläsare som gillar att bjussa på sig själva, vilket även märks i boken som är personligt skriven. Jag gillar verkligen att man kan se vem som ger vilket ”misstag” eller tips. Författarna har ju lite olika bakgrund, Kim har skrivit över 40 böcker, de flesta utgivna på eget förlag, Kristina skriver också, framför allt resehandböcker, men coachar även andra i bokutgivning. Lennart är författare, lektör och spökskrivare.

Många av tipsen i boken vänder sig framför allt till egenutgivare, något som blivit allt vanligare i skrivhandböcker.

Tre av mina favoritmisstag från boken, vilka jag verkligen ska ta till mig:

  1. Sätter inte upp deadlines. (Jag är bra på arbetstider, men inte deadlines.)
  2. Skriver det du tror förlag vill ha. (Den tanken har jag haft någon gång …)
  3. Ger läsaren en jaha-upplevelse i stället för en ahaupplevelse, alltså behandlar läsarna som idioter. (Jag tror i och för sig inte att jag gör det, men det är så viktigt att jag har med det ändå.)

Nu gäller det bara att lära av alla misstag!

Köp 10 misstag författare gör här:

adlibris

bokus

En viss tidskrift har fått väldigt mycket makt över bokmässan. Eftersom jag inte delar tidskriftens åsikter tänker jag inte nämna den vid namn och ge den ännu mer uppmärksamhet. Tyvärr är det nämligen just det den får. Uppmärksamhet.

Diskussionerna gäller huruvida tidskriften ska få ställa ut på bokmässan eller inte. Vilket gynnar yttrandefriheten bäst? Och vilket motverkar bäst extrema åsikter? Ska de helt tystas ner? Eller är det så att extremisterna blir ännu mindre benägna att lyssna på andra om de själva inte får vara med och leka?

Och när de nu får delta (för det är redan bestämt), ska författare och förlag då bojkotta hela bokmässan?

Jag lyssnar på bojkottarna och tycker att de har vettiga synpunkter. Jag lyssnar på icke-bojkottarna och tycker att de också har vettiga synpunkter. Det är svårt. Å ena sidan visa vad man tycker om tidskriften och stanna hemma. Å andra sidan, är det inte bättre att vara där och visa vad man tycker om tidskriften? Det enda alla tycks vara överens om är nämligen just vad de tycker om tidskriften.

Hur många skulle egentligen intressera sig alls om den inte fått så mycket uppmärksamhet? Jag är övertygad om att de flesta av mässans besökare står för helt andra värdegrunder och inte heller är så lättpåverkade.

Så bojkott eller inte? För mig lutar det åt inte. För att en bojkott överhuvudtaget ska funka måste alla stora aktörer och alla kända författare vara med på den. Det är de inte. Och ju fler aktörer med ”vanliga” åsikter som väljer att inte delta, desto större procentuellt utrymme får tidskriften. Utöver all uppmärksamhet den får genom diskussionerna.

I mina böcker skriver jag gärna om orättvisor. Ändå blir jag ibland trött på att tvingas ta ställning i alla frågor. Jag vill ju bara skriva böcker.

Vad ska jag skriva …?

Alla lärare känner igen frågan. Själv brukar jag peppa elever och säga att det alltid finns något att skriva. Det är bara att sätta igång! Ändå sitter jag själv just nu och funderar. Vad ska jag skriva?

Inte för att jag inte har idéer. Det finns flera utkast, halvskrivna manus och nästan färdiga manus i min dator. Men vilket ska jag börja med? Ett kort, lättläst eller det där långa vuxenboksmanuset som jag klurat på?

När jag träffar nya människor och berättar att jag är författare får jag mycket ofta kommentaren: ”Jag har också tänkt skriva en bok någon gång!”

Men gör det då, tänker jag. För i ärlighetens namn handlar en stor del av författarens arbete om att ta sig i kragen, börja nöta kontorsstolstyg och koncentrera sig på ett manus i taget.

Jag har drömt om att bli författare så länge jag minns, men innan min första bok kom till väntade jag mest på inspiration som aldrig kom. Påbörjade det ena nya projektet efter det andra, men avslutade inget.

Efter fjorton utgivna böcker borde jag ha lärt mig. Oftast går det verkligen inte att vänta på att inspirationen ska komma. Det är bara att ställa timern och skriva så att tangenterna ryker. Göra klart. Då får man i alla fall en text att jobba med.

I stället gör jag nu allt annat än just detta: Jag förbereder författarbesök, städar skrivbord, sorterar gem, instagrammar och skriver blogginlägg.

Men snart … När detta inlägg är klart, så ska jag. För jag vet att det är det enda som gäller. Sätta sig ner och börja. Det gäller bara att bestämma sig: Vad ska jag skriva?

Författarbesök … Ibland blir det nästan magiskt. Ibland känns det ”bara” okej. Jag gillar verkligen att vara ute på författarbesök och när man är på så många olika skolor som jag är blir man blir lite av expert på att känna av stämningar och anpassa sig. Därmed inte sagt att vi författare kan göra underverk eller trolla. Det vi kan är att göra det bästa av situationen.

Nyligen var jag på en skola för att träffa tre klasser. De första två besöken avlöpte utan problem. Så var det bara den tredje klassen kvar, jag skulle träffa dem efter lunchen. Medan jag väntade fick jag veta en del om denna grupp. Det var tydligen en mycket liten klass, bara 13 elever. Samtliga var killar. Flera av dem hade diagnoser.

”Den klassen är mycket speciell”, sa en lärare.

”Klassen är mycket svår”, sa en annan.

”Det brukar vara kaos i den där klassen”, sa en tredje.

”Lycka till! sa en fjärde.

Jag började bli nervös. Hur skulle det gå? Samtidigt var det bra att jag fick veta, för medan jag väntade hann jag tänka ut hur jag skulle fånga gruppen.

Lektionen började och jag gav allt. Och såg ut att lyckas. Eleverna skötte sig exemplariskt, ställde frågor och lyssnade mycket intresserat. Det gick så bra att när det var tio minuter kvar vågade jag mig på en liten anonym stafettskrivövning (jag tror att den lärs ut på skrivpedagogutbildningen i Skurup). Och det var en chansning.

Eleverna skulle börja en mening med orden ”Att skriva är …” eller ”Att skriva är som att …” Tanken var att lapparna skulle gå runt och fyllas på, men av olika anledningar hann vi inte byta lapp mer än ett par gånger.

En av killarna satt och fnissade för sig själv medan han skrev. Jag undrade lite.

Så var det dags att redovisa resultatet. Jag samlade in lapparna och läste högt. Det blev riktigt bra. Ett par elever hade skrivit ”Att skriva är tråkigt”, vilket är helt i sin ordning. Alla kan inte älska allt och när jag erkände att jag också kan tycka att det är tråkigt att skriva ibland fick vi en fin diskussion om det där med att göra saker fast det inte är så roligt. Jag läste vidare och många hade verkligen ansträngt sig. ”Att skriva är som att resa.” ”Att skriva är som att simma i fantasi.” ”Att skriva är spännande.” Och så vidare.

Sedan kom det.  ”Att skriva är som att bajsa”, läste jag. Eleverna tittade chockat på mig. Kanske hade den som skrev trott att jag inte skulle våga läsa upp det. Förmodligen ville han bara göra sig rolig. Däremot hade han inte förväntat sig min reaktion. Jag blev nämligen eld och lågor. Vilken fantastisk liknelse, tyckte jag. Precis så är det ju! Ibland går det så trögt, så trögt. Hur man än anstränger sig kommer det inte ut ett enda ord. Oftast är det så där lagom svårt. Men ibland bara rinner orden ur en. Sa jag. Eleverna satt tysta.

Killen som skrivit meningen (jo, det var anonymt, men fnissen och hans röda kinder var avslöjande nog) hade definitivt inte förväntat sig beröm. Kanske var han inte så van vid det. Men på väg ut ur klassrummet sträckte han på sig lite extra.

Det blev både applåder och autografskrivande efter den lektionen. Jag hoppas och tror faktiskt att jag gjorde lite skillnad för de där stökiga killarna. Ibland blir det riktigt bra. Fast det kanske inte var tänkt så.

Nu blir det tre dagar med superhjälteskola i Halmstad. Jag ser fram emot det!