Åsa Öhnell – barnboksförfattare

Författarbesök … Ibland blir det nästan magiskt. Ibland känns det ”bara” okej. Jag gillar verkligen att vara ute på författarbesök och när man är på så många olika skolor som jag är blir man blir lite av expert på att känna av stämningar och anpassa sig. Därmed inte sagt att vi författare kan göra underverk eller trolla. Det vi kan är att göra det bästa av situationen.

Nyligen var jag på en skola för att träffa tre klasser. De första två besöken avlöpte utan problem. Så var det bara den tredje klassen kvar, jag skulle träffa dem efter lunchen. Medan jag väntade fick jag veta en del om denna grupp. Det var tydligen en mycket liten klass, bara 13 elever. Samtliga var killar. Flera av dem hade diagnoser.

”Den klassen är mycket speciell”, sa en lärare.

”Klassen är mycket svår”, sa en annan.

”Det brukar vara kaos i den där klassen”, sa en tredje.

”Lycka till! sa en fjärde.

Jag började bli nervös. Hur skulle det gå? Samtidigt var det bra att jag fick veta, för medan jag väntade hann jag tänka ut hur jag skulle fånga gruppen.

Lektionen började och jag gav allt. Och såg ut att lyckas. Eleverna skötte sig exemplariskt, ställde frågor och lyssnade mycket intresserat. Det gick så bra att när det var tio minuter kvar vågade jag mig på en liten anonym stafettskrivövning (jag tror att den lärs ut på skrivpedagogutbildningen i Skurup). Och det var en chansning.

Eleverna skulle börja en mening med orden ”Att skriva är …” eller ”Att skriva är som att …” Tanken var att lapparna skulle gå runt och fyllas på, men av olika anledningar hann vi inte byta lapp mer än ett par gånger.

En av killarna satt och fnissade för sig själv medan han skrev. Jag undrade lite.

Så var det dags att redovisa resultatet. Jag samlade in lapparna och läste högt. Det blev riktigt bra. Ett par elever hade skrivit ”Att skriva är tråkigt”, vilket är helt i sin ordning. Alla kan inte älska allt och när jag erkände att jag också kan tycka att det är tråkigt att skriva ibland fick vi en fin diskussion om det där med att göra saker fast det inte är så roligt. Jag läste vidare och många hade verkligen ansträngt sig. ”Att skriva är som att resa.” ”Att skriva är som att simma i fantasi.” ”Att skriva är spännande.” Och så vidare.

Sedan kom det.  ”Att skriva är som att bajsa”, läste jag. Eleverna tittade chockat på mig. Kanske hade den som skrev trott att jag inte skulle våga läsa upp det. Förmodligen ville han bara göra sig rolig. Däremot hade han inte förväntat sig min reaktion. Jag blev nämligen eld och lågor. Vilken fantastisk liknelse, tyckte jag. Precis så är det ju! Ibland går det så trögt, så trögt. Hur man än anstränger sig kommer det inte ut ett enda ord. Oftast är det så där lagom svårt. Men ibland bara rinner orden ur en. Sa jag. Eleverna satt tysta.

Killen som skrivit meningen (jo, det var anonymt, men fnissen och hans röda kinder var avslöjande nog) hade definitivt inte förväntat sig beröm. Kanske var han inte så van vid det. Men på väg ut ur klassrummet sträckte han på sig lite extra.

Det blev både applåder och autografskrivande efter den lektionen. Jag hoppas och tror faktiskt att jag gjorde lite skillnad för de där stökiga killarna. Ibland blir det riktigt bra. Fast det kanske inte var tänkt så.

Nu blir det tre dagar med superhjälteskola i Halmstad. Jag ser fram emot det!