Just den frågan får jag ofta när jag är ute på författarbesök. En fråga som inte är helt lätt att svara på. Det gemensamma för de författare jag känner är nog en stark dröm och en förmåga att inte ge upp, vilket jag själv varit nära att göra flera gånger.
Mina första böcker skrev jag före skolåldern. Jag har kvar ett femtontal sådana häftade böcker. Är de bra? Nej, knappast. Fast för åldern … kanske. Första manuset skickade jag till Wahlströms förlag när jag var i tolvårsåldern. Skrivet på skrivmaskin. Jag hade räknat antalet ord i en bok för att få lagom längd. Många sidor blev det. Manuset fick jag tillbaka med ett snällt följebrev som även innehöll en del tips. Efter det har jag gjort några sporadiska försök, men annat kom emellan. Jag pluggade till språklärare, arbetade som det i några år, pluggade till översättare. Barn, familj och mycket jobb. Drömmen fanns kvar, men hade flyttats längre bak i huvudet. Ibland poppade den fram.
Jag gick några skrivarkurser. Jag läste en hel del böcker om att skriva. Och till sist skrev jag. Då hade jag kanske tur, för jag fick en idé tack vare min dotter och just då hade jag inte så extremt mycket jobb. Snögubbens hemlighet, som påbörjats under en resa till Sälen, blev till sist klar att skicka till förlag. Efter det har det rullat på.
Har jag några tips? Jadå. De vanliga. Läs massor av böcker. Skriv mycket. Gå skrivarkurser. Läs böcker om att skriva. Anlita gärna en redaktör (vilket jag tyvärr aldrig själv har gjort, men gärna skulle vilja göra). Och skriv. Sätt dig på rumpan och skriv klart ett manus i taget. Du kan gärna ha flera idéer på gång samtidigt, men försök att koncentrera dig på att skriva ett manus åt gången och spara de andra idéerna. Annars finns det risk för att du börjar med många olika manus och aldrig blir klar.
Själv tillhör jag faktiskt dem som inte direkt älskar att skriva. Jag älskar att ha skrivit och jag älskar tanken på att skriva. Jag gillar att planera och redigera. Däremot går själva skrivandet ganska trögt. Jag får faktiskt tvinga mig, åtminstone när jag börjar på ett nytt manus. Varför skriver jag då? undrar du kanske. Svaret är enkelt: För att jag måste. Inte varje dag, men under perioder.
Drömmen om att bli författare har jag haft sedan jag var barn och nu när den har gått i uppfyllelse kan jag konstatera följande: Det är inte som jag trodde. Det är mer jobb. Förändringen inom mig är inte lika stor som jag tänkte. Jag är fortfarande samma person. Däremot är det lika fantastiskt roligt som jag alltid misstänkt. Att få hitta på och skapa berättelser är fantastiskt, att hålla en nytryckt bok i handen är en obeskrivlig känsla och att möta sina läsare är underbart. Jag har extra tur, eftersom jag ofta är ute på författarbesök på olika skolor. Den här veckan blir det Taubeskolan i Göteborg, Öxnehagaskolan i Jönköping och Myråsskolan i Borås, vars elever ska få lära sig att skriva egna deckare.
Lycka till med era författardrömmar och framför allt: Ge inte upp!
Åsa Öhnell - barnboksförfattare 
Kommentera