Åsa Öhnell – barnboksförfattare

Fotograf: Elin Heinö

Drömmer du om att säga upp dig från ditt vanliga jobb och bli författare på heltid? Jag har gjort precis tvärtom!

Att skriva en bestseller, vara sin egen och leva livet … Visst lockar det? Friheten, att kunna jobba varifrån som helst … Den krassa sanningen är att ytterst få författare i Sverige kan leva på sina böcker. Svenska språket är litet och därmed antalet läsare få. Samtidigt blir förlagens villkor mindre fördelaktiga och konkurrensen större.

Jag har varit en av de barnboksförfattare som kunnat klara mig på mitt författarskap. Vi som lyckas har några saker gemensamt:

1. Vi har skrivit många böcker.

2. Vi är inbokade på många författarbesök.

3. De flesta av oss fyller ut våra inkomster med stipendier.

Jag har uppfyllt alla tre punkterna och klarat mig bra. Ändå har jag alltså, tvärtemot vad alla drömmer om, börjat arbeta som anställd. Varför?

Det finns förstås fler än ett svar. De viktigaste enligt mig är att det är roligt att jobba och framför allt är det roligt att ha arbetskamrater.

Jag har varit egen företagare sedan år 2000. Under de första tretton åren arbetade jag som översättare. I januari 2013 kom min första bok ut och sedan dess har mitt författarskap tagit en allt större del av min tid, tills jag levde helt på mina böcker och författarbesök. Det var perfekt i början. Jag tackade ja till allt. År 2016 träffade jag över 5 000 elever under olika workshops i skolan. Jag har rest runt i landet, varit på skrivarretreater, signerat böcker och deltagit i mässor. Att vara sin egen innebär en massa frihet. Lyxiga hotellfrukostar, nya ansikten, vackra platser och många utmaningar.

Samtidigt … Det blir ensamt att inte ha regelbunden kontakt med arbetskamrater. Detta kände i alla fall jag av allt mer, särskilt de senaste åren sedan mina barn blivit stora. Då har man inte längre en naturlig kontakt med andra föräldrar i samband med hämtningar och aktiviteter. Så länge man själv är driven och engagerad kan detta så klart kompenseras med luncher med vänner, nätverksträffar och annat.

Problemet för mig är att jag i allra högsta grad är en upp- och nermänniska. Under vissa perioder är jag aktiv och engagerad, humöret är på topp och jag kan arbeta hur mycket som helst. Då kan jag både skriva, marknadsföra, blogga, söka stipendier och leta upp nya uppdrag samtidigt som jag är aktiv socialt. Efter en sådan aktiv period kommer oftast en svacka. Tyvärr har jag svårt att reglera detta själv. När jag arbetar mycket trivs jag nämligen som bäst. Ändå behöver jag återhämtningen. Under de senaste åren har jag haft allt svårare att njuta av dessa lugnare perioder och än mindre förmå mig att skriva, trots att jag har tid.

Ja, det finns flera anledningar till att jag började fundera på att ta ett deltidsjobb. Sedan kom frågan vad jag skulle jobba med. Efter en hel massa funderande sökte jag i höstas tjänst som sfi-lärare. Då hade jag pratat med flera personer som verkligen rekommenderade det arbetet, bland annat duktiga författarkollegan Sara Lövestam.

Till saken hör att jag har en språklärarutbildning i botten och även behörighet till sfi. Även om jag inte hade undervisat på många år, hade jag ju gjort massor av författarbesök och kände mig trygg i klassrumssituationen.

När jag fick erbjudande om jobb tvekade jag. Milt sagt. Jag fick riktig ångest. Mest var jag rädd för de fasta arbetstiderna, att känna mig låst. Då sa en god vän till mig: ”Börja! Du kan alltid säga upp dig om det absolut inte funkar.”

Nu har jag arbetat på Eductus sedan oktober och jag kan bara konstatera att jag stormtrivs. Visst känns det lite låst att inte kunna försvinna iväg på en resa hur som helst, men fördelarna överväger.

Jobbet är roligt och eleverna otroligt trevliga. Arbetskamraterna också. Dessutom har jag arbetstider som medger en hel del författarbesök och skrivande. Jag skulle aldrig hinna arbeta heltid eftersom mitt författarskap fortfarande är viktigt för mig.

Frågan är då, har mitt skrivande blivit lidande? Svar: Jag vet inte än. Innan jag började jobba var jag inne i en svacka. Jag har skrivit under vintern, men kanske inte lika mycket som vanligt. Nu känner jag för första gången på länge att jag verkligen är på gång igen, både med nya idéer och skrivlust.

Det lustiga är att flera av mina författarkollegor som också lever enbart på sitt författarskap har hört av sig till mig och ställt frågor om mitt jobb. De är nämligen också sugna på att börja jobba, just för att de saknar arbetskamrater och fasta tider.

Många drömmer om att säga upp sig från jobbet och leva på sina böcker. Jag vill inte avråda någon från det. Tvärtom. Det har varit mycket fina år som jag inte på något sätt ångrar. Det viktigaste är nog att inte vara rädd för förändringar. Ju längre tid man har gjort samma sak, desto svårare att börja med något nytt. Och desto större anledning. Det ena kan vara fantastiskt under en viss fas i livet, men deprimerande under en annan och precis tvärtom.

Jag har absolut inte slutat med författarbesöken. Tvärtom har jag haft en hel del inbokade under året. Ibland har jag varit tvungen att ta tjänstledigt. Oftast har jag kunnat pussla med mina lediga dagar.

Det konstiga är att jag upplever mindre stress nu än när jag ”bara” var författare, antagligen för att de olika aktiviteterna kompletterar varandra så bra.

Nej, nu ska jag utmana pollenallergin, ta en kopp kaffe och sätta mig i trädgården i vårvädret. Nya idéer ska nämligen förverkligas!