Spänning och feelgood!

Arkiv för kategorin ‘Okategoriserade’

Ett dygn har lika förbaskat bara 24 timmar

 

Tid är alltid en bristvara. Ibland önskar jag att varje dygn hade fler timmar eller att jag åtminstone kunde fördela dem annorlunda, till exempel sova mindre eller tillbringa mindre tid i tevesoffan eller läsfåtöljen.

Tyvärr tillhör jag inte dem som nöjer mig med fem timmars sömn. Inte heller orkar jag vara aktiv varenda vaken timme. Jag är extremt kvällstrött och samtidigt inte tillräckligt morgonpigg för att stiga upp vid fem och utföra underverk. Återhämtning är ett måste. Dessutom kan jag inte vara utan en daglig långpromenad eller joggingrunda med hunden. Utöver detta krävs viss tid för matlagning, städning, trädgårdsskötsel, kattklappande och annat nödvändigt ont och gott och så klart umgänge med familj och vänner. Det blir alltså få timmar över åt annat efter den vanliga arbetsdagen.

Nu var jag riktigt sugen på att gå en skrivkurs i höst, mest för inspirationens skull. I våras sökte jag in till Linnéuniversitetets ”Att skriva barnlitteratur” och till Mittuniversitetets ”Kreativt skrivande, barn och ungdom”. Naturligtvis kom jag in på båda. Kul! Eller?

Jag ville verkligen plugga, men efter att ha räknat och pusslat och funderat ett bra tag insåg jag till sist att det skulle bli omöjligt. Ett dygn har bara 24 timmar. Eftersom min höst redan är fullbokad med olika spännande projekt tog jag mitt förnuft till fånga och tackade med sorg i hjärtat nej till båda utbildningarna. Kanske får jag möjligheten någon annan gång när det passar bättre. Det är bara att inse att man inte kan hinna med allt, hur roligt det än är.

Så vad händer under hösten?

Förutom mitt vanliga jobb sker följande:

3/9 – 7/9: Författarbesök i Falköping

26/9-30/9: Bokmässan Bok & Bibliotek i Göteborg.

Fyra dagar under september-november: Författarbesök i Lerum

Oktober: Stort skapande förskola-projekt i Angered.

November-december: Skapande skola-projekt i Västra Hisingen

Signeringar.

Eget skrivande.

Roligt och spännande!

Bloggen kommer att uppdateras i mån av tid. Ett dygn har ju lika förbaskat bara 24 timmar.

Författare på heltid eller ej? Om att göra precis tvärtom!

Fotograf: Elin Heinö

Drömmer du om att säga upp dig från ditt vanliga jobb och bli författare på heltid? Jag har gjort precis tvärtom!

Att skriva en bestseller, vara sin egen och leva livet … Visst lockar det? Friheten, att kunna jobba varifrån som helst … Den krassa sanningen är att ytterst få författare i Sverige kan leva på sina böcker. Svenska språket är litet och därmed antalet läsare få. Samtidigt blir förlagens villkor mindre fördelaktiga och konkurrensen större.

Jag har varit en av de barnboksförfattare som kunnat klara mig på mitt författarskap. Vi som lyckas har några saker gemensamt:

1. Vi har skrivit många böcker.

2. Vi är inbokade på många författarbesök.

3. De flesta av oss fyller ut våra inkomster med stipendier.

Jag har uppfyllt alla tre punkterna och klarat mig bra. Ändå har jag alltså, tvärtemot vad alla drömmer om, börjat arbeta som anställd. Varför?

Det finns förstås fler än ett svar. De viktigaste enligt mig är att det är roligt att jobba och framför allt är det roligt att ha arbetskamrater.

Jag har varit egen företagare sedan år 2000. Under de första tretton åren arbetade jag som översättare. I januari 2013 kom min första bok ut och sedan dess har mitt författarskap tagit en allt större del av min tid, tills jag levde helt på mina böcker och författarbesök. Det var perfekt i början. Jag tackade ja till allt. År 2016 träffade jag över 5 000 elever under olika workshops i skolan. Jag har rest runt i landet, varit på skrivarretreater, signerat böcker och deltagit i mässor. Att vara sin egen innebär en massa frihet. Lyxiga hotellfrukostar, nya ansikten, vackra platser och många utmaningar.

Samtidigt … Det blir ensamt att inte ha regelbunden kontakt med arbetskamrater. Detta kände i alla fall jag av allt mer, särskilt de senaste åren sedan mina barn blivit stora. Då har man inte längre en naturlig kontakt med andra föräldrar i samband med hämtningar och aktiviteter. Så länge man själv är driven och engagerad kan detta så klart kompenseras med luncher med vänner, nätverksträffar och annat.

Problemet för mig är att jag i allra högsta grad är en upp- och nermänniska. Under vissa perioder är jag aktiv och engagerad, humöret är på topp och jag kan arbeta hur mycket som helst. Då kan jag både skriva, marknadsföra, blogga, söka stipendier och leta upp nya uppdrag samtidigt som jag är aktiv socialt. Efter en sådan aktiv period kommer oftast en svacka. Tyvärr har jag svårt att reglera detta själv. När jag arbetar mycket trivs jag nämligen som bäst. Ändå behöver jag återhämtningen. Under de senaste åren har jag haft allt svårare att njuta av dessa lugnare perioder och än mindre förmå mig att skriva, trots att jag har tid.

Ja, det finns flera anledningar till att jag började fundera på att ta ett deltidsjobb. Sedan kom frågan vad jag skulle jobba med. Efter en hel massa funderande sökte jag i höstas tjänst som sfi-lärare. Då hade jag pratat med flera personer som verkligen rekommenderade det arbetet, bland annat duktiga författarkollegan Sara Lövestam.

Till saken hör att jag har en språklärarutbildning i botten och även behörighet till sfi. Även om jag inte hade undervisat på många år, hade jag ju gjort massor av författarbesök och kände mig trygg i klassrumssituationen.

När jag fick erbjudande om jobb tvekade jag. Milt sagt. Jag fick riktig ångest. Mest var jag rädd för de fasta arbetstiderna, att känna mig låst. Då sa en god vän till mig: ”Börja! Du kan alltid säga upp dig om det absolut inte funkar.”

Nu har jag arbetat på Eductus sedan oktober och jag kan bara konstatera att jag stormtrivs. Visst känns det lite låst att inte kunna försvinna iväg på en resa hur som helst, men fördelarna överväger.

Jobbet är roligt och eleverna otroligt trevliga. Arbetskamraterna också. Dessutom har jag arbetstider som medger en hel del författarbesök och skrivande. Jag skulle aldrig hinna arbeta heltid eftersom mitt författarskap fortfarande är viktigt för mig.

Frågan är då, har mitt skrivande blivit lidande? Svar: Jag vet inte än. Innan jag började jobba var jag inne i en svacka. Jag har skrivit under vintern, men kanske inte lika mycket som vanligt. Nu känner jag för första gången på länge att jag verkligen är på gång igen, både med nya idéer och skrivlust.

Det lustiga är att flera av mina författarkollegor som också lever enbart på sitt författarskap har hört av sig till mig och ställt frågor om mitt jobb. De är nämligen också sugna på att börja jobba, just för att de saknar arbetskamrater och fasta tider.

Många drömmer om att säga upp sig från jobbet och leva på sina böcker. Jag vill inte avråda någon från det. Tvärtom. Det har varit mycket fina år som jag inte på något sätt ångrar. Det viktigaste är nog att inte vara rädd för förändringar. Ju längre tid man har gjort samma sak, desto svårare att börja med något nytt. Och desto större anledning. Det ena kan vara fantastiskt under en viss fas i livet, men deprimerande under en annan och precis tvärtom.

Jag har absolut inte slutat med författarbesöken. Tvärtom har jag haft en hel del inbokade under året. Ibland har jag varit tvungen att ta tjänstledigt. Oftast har jag kunnat pussla med mina lediga dagar.

Det konstiga är att jag upplever mindre stress nu än när jag ”bara” var författare, antagligen för att de olika aktiviteterna kompletterar varandra så bra.

Nej, nu ska jag utmana pollenallergin, ta en kopp kaffe och sätta mig i trädgården i vårvädret. Nya idéer ska nämligen förverkligas!

 

Ibland är det bara vår

Författare har förstås bra dagar och dåliga dagar. De flesta är nog lite lagom vardagsgrå-rosa. Idag har dock varit en riktig toppendag för mig. Jag sitter här och känner mig helnöjd samtidigt som jag försöker komma på varför.

Inget särskilt har nämligen hänt. I förrgår fick jag en fin recension som gjorde mig glad, för ett par dagar sedan lyssnade jag på en ny inläsare av Klarabelladeckarna, som jag är mycket nöjd med, men idag har varit en ganska vanlig författardag. Bra, men inte fantastisk. Och ändå.

I morse körde jag till Varberg och besökte en femma på Bockstensskolan. Det var inspirerande och roligt. Eleverna var entusiastiska och jätteduktiga. Kul, alltså. Samtidigt händer det ganska ofta att jag gör författarbesök, så det är nog inte därför den här dagen har varit så lyckad.

Efter författarbesöket, i stället för att sätta mig i bilen och köra direkt hem till Mölndal, tog jag en avstickare in till Varbergs småbåtshamn. Jag bestämde mig också för att avstå från ett spännande möte under kvällen till förmån för egen vila.

I stället tog jag mig tid att promenera upp till Varbergs fästning, gick runt och försökte låtsas som om jag befann mig i en annan tid. Det kan kännas lite sorgligt att promenera runt och turista för sig själv, men idag kunde jag verkligen njuta av min ensamhet.

Slutligen satte jag mig på en bänk på baksidan av fästningen med utsikt över havet. Just då tittade solen fram efter några dagars regn och när jag satt där kom den: inspirationen. Idéer till nya böcker, en sprudlande lust att börja skriva, något som jag har känt allt mer sällan under de senaste åren.

Varför kom den just idag? Jag vet inte. Ibland är det bara vår.

Partille, Tranemo, Torslanda, Varberg, Ulricehamn och alla andra

Jag får många förfrågningar om författarbesök nu och vissa undrar om jag har slutat att besöka skolor och bibliotek.

Nej då, jag har inte slutat! Ni är välkomna att höra av er.

År 2016 träffade jag över 5 000 skolbarn. Roligt, men ohållbart i längden. Förra året funderade jag mycket på min livssituation och beslutade mig för att förändra saker. Mer om detta i ett senare inlägg, men jag har i alla fall dragit ner lite på både det ena och det andra på sista tiden, framför allt bloggandet och all annan aktivitet på sociala medier. Det innebär att det inte alltid märks utåt vad jag gör, men jag gör fortfarande en hel massa!

Författarbesöken pågår alltså, men inte i riktigt lika stor skala och det kanske inte märks lika mycket.

Det kommer ett längre inlägg om allt detta när jag får tid, för tid är fortfarande en bristvara i allra högsta grad.

Hur som helst, idag blir det en rolig dag. Jag ska ha hand om ett gäng finalister i tävlingen och projektet Partille stories som jag deltar i för andra gången tillsammans med flera andra författare.

Och snart, snart kommer en ny bok ut, denna gång för de allra yngsta barnen.

Håll ögonen öppna!

På gång

Kom och träffa mig på Akademibokhandeln på Kungsmässan i Kungsbacka på lördag den 9 december klockan 12. Läs mer här! Alla mina titlar finns att köpa, inte bara Gangsterälgarna. Välkomna!

Att skriva …

Att skriva är som att som att resa. Att skriva är som en dröm. Att skriva är roligt. Att skriva är som en sommaräng.

När jag skriver har jag makt.

Att skriva är att tänka. Att skriva är spännande. Att skriva är som att prata.

Att skriva är att ljuga så mycket man vill.

Att skriva är kul.

Att skriva gör mig glad. Att skriva är frihet. Att skriva känns spännande. Att skriva kan vara tråkigt. Att skriva är att kontrollera.

Att skriva är nödvändigt.

Att skriva är att få som man vill. Att skriva är att måla med bokstäver. Att skriva gör ont ibland. När jag skriver får jag göra saker jag aldrig får göra i verkligheten.

Att skriva kan vara kul.

Att skriva är att våga vara så modig man vill. Att skriva är att friges. Att skriva är fantastiskt.

Att skriva är att spela teater. Att skriva ger nya tankar. Att skriva är att styra. När man skriver hamnar man någon annanstans.

Att skriva är ett måste för mig.

 

Av alla fina ungdomar på skrivarkursen i Skärhamn på Tjörn.

 

Tack, Filipstad, Säffle och Tjörn för fina arrangemang!

 

Jag vill ju bara skriva böcker

En viss tidskrift har fått väldigt mycket makt över bokmässan. Eftersom jag inte delar tidskriftens åsikter tänker jag inte nämna den vid namn och ge den ännu mer uppmärksamhet. Tyvärr är det nämligen just det den får. Uppmärksamhet.

Diskussionerna gäller huruvida tidskriften ska få ställa ut på bokmässan eller inte. Vilket gynnar yttrandefriheten bäst? Och vilket motverkar bäst extrema åsikter? Ska de helt tystas ner? Eller är det så att extremisterna blir ännu mindre benägna att lyssna på andra om de själva inte får vara med och leka?

Och när de nu får delta (för det är redan bestämt), ska författare och förlag då bojkotta hela bokmässan?

Jag lyssnar på bojkottarna och tycker att de har vettiga synpunkter. Jag lyssnar på icke-bojkottarna och tycker att de också har vettiga synpunkter. Det är svårt. Å ena sidan visa vad man tycker om tidskriften och stanna hemma. Å andra sidan, är det inte bättre att vara där och visa vad man tycker om tidskriften? Det enda alla tycks vara överens om är nämligen just vad de tycker om tidskriften.

Hur många skulle egentligen intressera sig alls om den inte fått så mycket uppmärksamhet? Jag är övertygad om att de flesta av mässans besökare står för helt andra värdegrunder och inte heller är så lättpåverkade.

Så bojkott eller inte? För mig lutar det åt inte. För att en bojkott överhuvudtaget ska funka måste alla stora aktörer och alla kända författare vara med på den. Det är de inte. Och ju fler aktörer med ”vanliga” åsikter som väljer att inte delta, desto större procentuellt utrymme får tidskriften. Utöver all uppmärksamhet den får genom diskussionerna.

I mina böcker skriver jag gärna om orättvisor. Ändå blir jag ibland trött på att tvingas ta ställning i alla frågor. Jag vill ju bara skriva böcker.